Morgonen den andra juli 1915 randades. Befolkningen på östra Gotland var i full färd med sina morgonsysslor, då det började höras ett dovt muller från nordost, utifrån havet. Åska på gång? Snart visade det sig att det var kanonbuller som hördes. En sjöstrid ägde rum öster om Gotland.
Engagerade i slaget var delar av den tsarryska flottan och en kejserlig tysk eskader. I den tyska styrkan ingick minkryssaren SMS Albatross, byggd 1907. Fartyget var mycket svagt bepansrat och bestyckat med 8 st 88 mm kanoner. Man kunde medföra 240 minor.
Ombord på Albatross fanns en besättning på omkring 230 man. En stor del av skrovet upptogs av pann- och maskinrum och minförråd. Besättningen fick nöja sig med återstoden, det var trångt ombord med andra ord.
Den första juli avseglade Albatross med eskort i avsikt att minera i trakten av Bogskär i den åländska skärgården. Under tiden hade ryssarna samlat en stor styrka. När de informerades om Albatross göranden förbereddes för strid.
Efter avslutad minering stävade den tyska eskadern söderut i sommarnatten. Allt var lugnt. Kommendör von Karp, tysk expeditionschef, delade upp eskorten, bestående av en pansarkryssare, två lätta kryssare och några torpedbåtar.
Den ryska första brigaden, under befäl av konteramiral Bachireff, bestod av fyra tunga och en lätt kryssare och var i alla avseenden överlägsna de tyska motståndarna. Albatross och hennes nu fåtaliga försvarare blev ett lätt byte för de övermäktiga ryska enheterna i sjöstriden som inleddes klockan 06.15 den andra juli.
Kvart över åtta sattes Albatross på grund söder om Kuppen på Östergarnslandets kust. Albatross ja, fartyget var i det närmaste ett vrak. Granater av varierande dimensioner hade träffat henne och orsakat stora läckor främst i akterskeppet. Det hade brunnit ombord och delar av överbyggnaden var bortskjuten. Det var ett under att fartyget flöt! 27 sjömän hade dödats, ett tjugotal man var svårt skadade.
För Gotland och Sverige gällde det nu att ta hand om de tyska sjömännen och fartyget. Redan på kvällen den andra juli begrovs 26 sjömän på Östergarns kyrkogård. En stor sten minner om de döda. Ytterligare två man dog under förflyttning till Roma, och de ligger begravda på Björke kyrkogård. Avancerad krigskirurgi utfördes på det tillfälliga sjukhuset i Roma (se bild).
Några svårt skadade fick vård i Stockholm. Anmärkningsvärt är att alla, förutom de 29 initialt dödade, överlevde tiden i Sverige, trots avsaknad av vår tids läkemedel och behandlingar.
Under sommaren inkvarterades tyskarna i sockerbrukets bostäder i Roma. Som internerade i Sverige hade de en relativ frihet. Inför höstens betkampanj under 1915 behövde bruket sina bostäder. Sjömännen flyttades till Blåhäll på Tofta skjutfält. Efterhand ökades möjligheterna till permission och stadsutflykter. Många fortsatte med jordbruksarbete och fick djupa relationer till sina arbetsgivare. Arbetet avlönades, ett viktigt tillskott till sjömännens annars magra kassa.
Så skapades samhörighet mellan Gotlands invånare och de tyska sjömännen. Unga män träffade unga kvinnor. I några fall resulterade relationerna i barn. Officerarna umgicks med ledande familjer i Visby. Det bjöds på middagar och societetsliv typiskt för tiden.
Efterhand ansåg svenska myndigheter att kontakten med lokalbefolkningen och friheten på Gotland började bli för stor. De internerade flyttades till ett militärläger i Skillingaryd på fastlandet under hösten 1917. Avskedet blev känslomässigt svårt, särskilt för de som träffat en flickvän på ön.
Albatross bärgades av det svenska Neptunbolaget och bogseras till Fårösund. Tyskarna krävde dock att Albatross skulle interneras i säker hamn. Fårösund dög inte, utan hon drogs till Oskarshamn, berövad på militär utrustning och vitala maskindelar. Vid krigsslutet senhösten 1918 kunde SMS Albatross för egen maskin segla hem till Tyskland för att kort därefter skrotas.
Mer om händelsen:
Erik Hoffstedt blir intervjuad av Jacob Larsson i P4 Gotland 13 februari 2014.
Länk till artikeln: https://sverigesradio.se/artikel/5783809